En lördag i november

En lördag i november ska tjejligan på jobbet åka till Köpenhamn. Anna, avdelningschefen, har ordnat en liten buss. För att hinna med att shoppa loss, äta hackeboef, danskt wienerbröd och dricka dansk öl är det nödvändigt åka tidigt på morgonen från Göteborg. Plågsamt tidigt. Samlingspunkt blir Stora Torget och klockslaget prick klockan sex. Det har bestämts att alla kommer dit utom Gunilla. Henne ska de hämta på vägen, hon bor i Kungsbacka,

Lisa är nyförälskad, känslorna ger bokstavliga smärtor i bröstet. Hon vill egentligen inte åka med till Köpenhamn, hennes inre skriker efter behovet av skön samvaro med Martin. De har bara helgen att umgås intimt på; räknar timmarna till nästa möte. Dock känner Lisa ett outtalat krav från tjejerna att hänga med. Hon hör inom sig hur de annars skulle kommentera:

"Så löjligt och typiskt att ge HONOM all uppmärksamhet. Så är det jämt med vissa kvinnor. Så fort de blir kära, glömmer de allt annat och alla andra!"

Nu är det fredag kväll och Lisa och Martin äter kvällsmåltid med vin till, pratar och pratar. Det slår gnistor mellan de. Det blir sent, över hövan sent och när de väl kommer i säng, sover de naturligtvis inte.

Klockan är tre på natten när Martin ställer väckarklockan på fem. Lisa vet inte om hon sover över huvud taget, känns mer som hon feberyrar och i vissa stunder möjligtvis sover lätt som en fjäder.

"Vad är klockan!"

"Nej! Hon är halv sex! Klockan ringde inte!"

Det konstateras att Martin har ställt mobilklockan på fel dag. Lisa kastar sig ur sängen.

Oh mitt huvud! Hon varken kan eller får missa! Och inte heller komma för sent. Jag vet vilka kommentarer det blir, speciellt från Gunilla. Hon är alldeles för tuff för mig, kommer med sina psykningar och insinuationer.

Kastar sig in i duschen, medan Martin brygger kaffe. Kränger på sig kläder, gör snabb hastig make up med darriga händer. Ser sig i spegeln. Jo, jag har nog haft bättre dagar. Slänger i sig kaffet, bränner sig på tungan. Jäklar!

De vräker sig ut genom dörren, bägge två. Martin ska skjutsa henne till samlingspunkten. Klockan är fem i sex i arla morgonstund, mitt i novembermörkret och som tur är, är det få bilar ute på gatorna. De sover väl som normala människor gör. För Martin existerar inga trafikljus. Lisa vet knappt hur många rödljus de struntar i, de bara kör rakt igenom alla korsningar. Vroooom. Däcken släpper asfalten i kurvorna.

Klockan är fem över sex när de sladdar in på torget.

"Där står bussen!"

Martin går med henne fram. De kramas och hon tar steget in i bussen.

"Ursäkta att jag är sen!"

De drar iväg.

Där står hon, Gunilla! Kommer hon att säga något? Hjärtat slår hårt. Känns löjligt, men Lisa gör sig beredd på attack.

"Vems jävla fel är det att jag har fått stå här och vänta i tio minuter?"

Ingen svarar.