Ljus och mörker

"Det är så orättvist", sa mörkret.

"Vad menar du?" svarade ljuset och svängde till med dagsljuset så mörkrets luftiga kinder rörde sig när vindpusten drog förbi.

"Alla tycker om ljuset och är rädda för mörkret", sa mörkret och dess läppar kröktes till en ljusfattig grimas.

"Inte alls", genmälde ljuset. "Ibland får jag rapporter från människor som påstår att de blir djupt deprimerade av vårens allför lysande framstötar."

"Vad händer då?" sa mörkret, spärrade upp sina blygrå ögon och rörde på axelpartiet.

"Mitt ljus gör dem synsvaga och de tycker att jag är alltför krävande. Jag tvingar dem upp ur mörkret. Det dunkla som de vilar i."

Mörkret stillnade helt och betraktade ljuset, åter igen med munnen formerad till en oskön min. Ett leende spreds över ljusets återsken.

"Fast å andra sidan", sa ljuset och skrattade till. "Det är många fler som välkomnar mig när jag kommer än antalet som inte gör det."

"Det ante mig", sa mörkret och satte upp ett svart pekfinger framför ljusets anlete. "Du tycker trots allt att du är mer lyckad än jag. Det ligger i luften. De föredrar dig, trots att jag är så skön", fortsatte det dunkla.

"Jag har en idé", sa ljuset.

"Vad då för idé?" svarade mörkret och såg surmulen ut.

"Vi samarbetar."

"Hur då?" sa mörkret och blängde på ljuset.

"Vi går in i en symbios med varandra. Vi gör mörkret mindre mörkt och ljuset mindre krävande, tillsammans."

"Går det?" svarade mörkret och ena mungipan drogs ut mot den molnformade kinden.

"Vi provar. Ta emot mig!" ropade ljuset och började snabbt röra sitt sken emot mörkrets skyar.

"Du har rätt. Vi blir till ett", hojtade mörkret.

"En stund åtminstone", sa ljuset.