Biljetterna

Vart tog den jäkla människan vägen? Jag hade väntat nu ... jag tittade på klockan ... i trettioen minuter. Jag ringde hennes mobil. För vilken gång i ordningen visste jag inte. Signalerna gick fram. Bara svararen på. Snart fick jag köa utan Elin. Från en kategori väntan till en annan. Frågan var om jag skulle köpa en eller två biljetter?

Jag korsade Skånegatan och närmade mig raden av människor som sträckte sig så långt bort att jag inte såg slutet. Långsamt vandrade jag längs kön. Slutligen, ända framme vid Korsvägen, skymtade jag slutet på kön. Bara att bita i det sura och ställa sig längst bak.

Efter en timme såg jag biljettkiosken. Efter en och en halv timme var jag framme. Jag köpte två biljetter. Nöjd med utfört ärende vände jag mig om och fick syn på Elin.

"Där är du ju!" sa jag.

"Vart tog du vägen?" sa Elin med betoning på "du".

Hon stirrade på biljetterna jag höll i handen.

"Tog vägen? Jag väntade jättelänge. Jag ringde flera gånger ...", sa jag och bligade tillbaka på det hon höll i mellan tumme och pekfinger.