Jag önskar innerligt att jag fick tillfälle att träffa min mamma en gång till. Det gick så fort när hon dog, jag hann inte förbereda mig. Jag saknar våra långa promenader i skogen. Saknar stunden då vi kom hem till mammas mysiga radhus i rött tegel med vita fönsterkarmar. Varma och röda om kinderna kastade vi av oss ytterkläderna, satte oss tungt ner i varsin grön skotskrutig länsfåtölj och la våra raggsocksklädda fötter på soffbordet. Det var aldrig tillåtet att göra annars. Jag sörjer att jag aldrig mer får laga mat tillsammans med mamma i hennes lilla trånga radhuskök. Hon lärde mig allt om husmanskostens innersta och hon visade mig sina allra bästa matlagningsknep.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick träffa min pappa igen. Han dog i en ohygglig olycka. Det var så mycket jag hade velat tala om för min pappa. Om vi sågs igen skulle jag se honom i ögonen och säga att jag älskade honom. Det sa jag aldrig när han levde.
Döden är obarmhärtig. Och vi som är kvar så ynkligt små.
SvaraRaderaFint... tog tag i mig.
SvaraRaderaGenuin känsla.
SvaraRaderaEn text som berör så mycket att den är svår att kommetera.
SvaraRaderaNär man förlorar någon på det sättet får man verkligen perspektiv på vad som är viktigt i livet.
SvaraRaderaKan bara hålla med de andra som redan sagt allt!
SvaraRadera