Hon lyssnade på ambulansens tjutande sirener, där hon stod i ytterdörren. I nästa ögonblick hördes högt väsen i trappuppgången, det ekade av snabba steg. Tre sjukvårdare klädda i gröna uniformer med två vitt lysande breda påsydda band runt underbenet på byxorna och gula revärer på axlarna ropade: är det här? och rusade förbi henne utan att vänta på svar.
Kvar stod hon paralyserad, kunde inte röra sig under några sekunder, tofflorna hade klistrats fast i parketten. Sen vaknade hon till, hörde hetsiga röster inifrån sovrummet. Han halvsatt på en bår, höll bägge händerna på bröstet.
- Hur ont har du?, frågade en av sjukvårdarna medan hon med hetsiga fingrar knäppte fast ett aggregat på honom, lutade sig över honom. Hur ont har du på en skala från ett till tio?
Han blickade ner på bröstet, andades ytligt, flåsade, gnällde lite. Höjde huvudet, tittade på sjukvårdaren med ögon som hade ett frågande smått bedjande uttryck.
- Öh, nio kanske, stötte han med möda fram.
- OK. Det är dags, håll i dig.
Två sjukvårdare tog tag i båren, lyfte upp den och svepte iväg. Hon tog egna bilen och körde efter till Sahlgrenska sjukhusets akutintag. Hittade ingen parkering. Det här är ju löjligt, tänkte hon. Här har jag en dödssjuk man och ingen ansvarig kan se till att vi närmast anhöriga kan parkera bilen. Hon körde runt, runt. Till slut ställde hon Volvon på en tiominutersparkering. Stormade in på akutmottagningen med stressvetten rinnande ner i ögonen. Var är han? Där. Han blundade, väntade. Nu var de två som väntade. Båren rullades efter två timmar in i ett rum där akuthetsens stormvindar som ven runt dem mojnade.
Sen fick de vänta. Ungefär en gång i halvtimmen kom det in en människa i vit rock i rummet och ställde frågan:
- Hur ont har du på en skala från ett till tio?
- Nio.
Efter sex timmars väntan, la hon sig på en tom bår bredvid honom, genomtrött, försökte vila.
- Hur ont har du på en skala från ett till tio?
- Tio.
- Vi kör in dig på operation. Genast.
Självupplevt?
SvaraRaderaBra text målande, känner stressen.
Du förmedlar bra med att avbryta med parkeringsbekymmren.
Usch jag känner ångest
SvaraRaderaBra text
Först fick jag för mig att det var hon som fick frågan sista gången av mannen själv men så var det nog inte...
SvaraRaderaVälskriven text som flyter på bra. Jag försvann rakt in i din gripande text, upp till Göteborg. Kände stressen och halvpaniken bland annat över att hitta parkeringsplats. Hemskt att ens behöva ta sig till sjukhuset i egen bil. Att köra bil när man antagligen är i smått chocktillstånd. Du beskeriver det så väl att det känns självupplevt.
SvaraRaderaEn närvarande text som fångar mig. Smått skandalöst om verkligheten låter någon vänta så länge.
SvaraRaderaBra flyt.
SvaraRaderaTänk vad en siffra kan göra skillnaden. en liten etta! Du höll upp spänningen o realismen genom hela historien.
SvaraRadera