Operationen (skrivpuff 10/11 om något lärorikt)

Hon lyssnade på ambulansens tjutande sirener, där hon stod i ytterdörren. I nästa ögonblick hördes högt väsen i trappuppgången, det ekade av snabba steg. Tre sjukvårdare klädda i gröna uniformer med två vitt lysande breda påsydda band runt underbenet på byxorna och gula revärer på axlarna ropade: är det här? och rusade förbi henne utan att vänta på svar.

Kvar stod hon paralyserad, kunde inte röra sig under några sekunder, tofflorna hade klistrats fast i parketten. Sen vaknade hon till, hörde hetsiga röster inifrån sovrummet. Han halvsatt på en bår, höll bägge händerna på bröstet.

- Hur ont har du?, frågade en av sjukvårdarna medan hon med hetsiga fingrar knäppte fast ett aggregat på honom, lutade sig över honom. Hur ont har du på en skala från ett till tio?

Han blickade ner på bröstet, andades ytligt, flåsade, gnällde lite. Höjde huvudet, tittade på sjukvårdaren med ögon som hade ett frågande smått bedjande uttryck.

- Öh, nio kanske, stötte han med möda fram.

- OK. Det är dags, håll i dig.

Två sjukvårdare tog tag i båren, lyfte upp den och svepte iväg. Hon tog egna bilen och körde efter till Sahlgrenska sjukhusets akutintag. Hittade ingen parkering. Det här är ju löjligt, tänkte hon. Här har jag en dödssjuk man och ingen ansvarig kan se till att vi närmast anhöriga kan parkera bilen. Hon körde runt, runt. Till slut ställde hon Volvon på en tiominutersparkering. Stormade in på akutmottagningen med stressvetten rinnande ner i ögonen. Var är han? Där. Han blundade, väntade. Nu var de två som väntade. Båren rullades efter två timmar in i ett rum där akuthetsens stormvindar som ven runt dem mojnade.

Sen fick de vänta. Ungefär en gång i halvtimmen kom det in en människa i vit rock i rummet och ställde frågan:

- Hur ont har du på en skala från ett till tio?

- Nio.

Efter sex timmars väntan, la hon sig på en tom bår bredvid honom, genomtrött, försökte vila.

- Hur ont har du på en skala från ett till tio?

- Tio.

- Vi kör in dig på operation. Genast.