- Det är inget att hymla med, här är vi raka, förstår du, sa Hedvig och betraktade Lasse med munnen uppdragen i ett snett leende, blinkade samtidigt med ena ögat, här säger vi allt rakt ut.
Hedvig satte kaffemuggen till munnen och drog i sig drycken med ett högt sörplande ljud. Lisa hörde hur hon svalde, såg kaffets väg ner i Hedvigs mage i fantasin, ungefär som hon hade sett en kula bana sig väg genom en kropp i serien CSI på TV. Hans första dag på jobbet, vilket första intryck, tänkte Lisa, men satt tyst. Kan inte Hedvig ta det lite försiktigt? Hon skrämmer bort honom.
- Jaa, ropade alla andra samstämmigt runt kaffebordet utom Lisa, vi har såå roligt på dagarna.
- Här har vi en rå men hjärtlig ton, fortsatte Hedvig. Säger chefen ”nu lägger du dig på mage över skrivbordet och spärrar ut benen”, ja då gör vi det. Ja, alltså chefen menar det förstås inte bokstavligen, utan det hon säger egentligen är ”lägg ner det, ge dig, det är i alla fall jag som bestämmer”. Men så mycket fattar du väl?
Är det sådant som kallas rått men hjärtligt, så undrar jag var hjärtat är. Inte vill jag jobba där i varje fall... Bra fångat.
SvaraRaderaStackars nykomling, känner hur det knyter sig i magen på honom.
SvaraRaderaTack för din kommentar, tydligen fått fram min undermening.
Oj, oj, oj stackars kille. Undrar vad han sade till sambon när han kom hem
SvaraRaderaNä där vill man inte jobba. Till och med hymlande verkar bättre.
SvaraRaderaVilken obehaglig arbetsplats
SvaraRaderaSuck. Kan ju vara mycket jargong, alltid någon eller några som vill utmärka sig när det dyker upp ovetande nya personer i en grupp.
SvaraRaderaTycker du beskriver väldigt bra det här med hur informella ledare kan fungera på arbetsplatser. Undra om de andra verkligen höll med Hedvig eller om de egentligen led i det tysta som Lisa.
SvaraRadera