Avstå

Hon lägger det enda benet över det andra. Ger mig samtidigt en snabb glimt av vita lår. Jag drar efter andan. Kvinnan sätter benen lite på snedden. Parallellt. Jag får en backlash till min barndoms sextiotal, då alla kvinnor gick omkring i kjol och alltid satt med benen sedesamt ihop, på sniskan. Fötterna tätt, tätt tillsammans, liksom på tå. Det dröjde nog ända till mitten på sjuttiotalet innan min mamma insåg att det var mer praktiskt att ha byxor på sig när hon skötte hemmet. Drottning Silvia sitter alltid på samma sätt har jag noterat. Hon låter benen luta lite åt ena hållet och kompletterar bilden av en dygdig kvinna med att placera den ena handen över den andra och låta de ligga så, stilla i knäet. Inga yviga gester.

Hennes mörkblå kritstrecksrandiga dräkt ser ut att sitta perfekt och det blanka mörka håret böljar och gungar när hon skakar på huvudet eller när hon säger något. Jag hör inte vad, eftersom jag står för långt bort. Ska jag gå fram till henne? Vågar jag? Hjärtat slår hårt, känner slagen ända upp i huvudet. Jag kanske inte kommer att kunna få fram ett enda ord. Får tunghäfta. Jag tar mod till mig, går fram.

- Sonja?

Jag ser hur hon vänder ansiktet mot mig, lutar huvudet och ser på mig.

- Ja? Och vem är du?

Jag bryr mig inte om hennes fråga, djärvheten rinner till, öppnar munnen och rabblar orden som har rumlat runt i min hjärna länge och till sist fastnat.

- Skulle du kunna tänkas låta bli min man?