Hon gick tyst tillbaka ner för trapporna (att ta ansvar)

Empowerment. Sa hon, terapeuten. Det viktigaste för dig just nu är att upptäcka vad empowerment är. Du måste ta ansvar över ditt eget liv. Ta makt över dig själv, agera, både hemma och på jobbet. Jag ska hjälpa dig att komma framåt, men insikten, förståelsen kan bara DU finna. Lätt för henne att säga. Hon som är så perfekt i sin svarta ylledräkt och vita högknäppta blus. Hon har säkert för länge sen hittat sin EMPOWERMENT i hennes eget fullkomligt fulländade liv med man, barn och hund. Jag sparkar ilsket till en sten.

– Oj, förlåt, det var inte meningen att träffa din vrist. Gjorde det ont?

Jag ser på damen i kamelhårsulstern, som ihärdigt gnider foten, men hon svarar inte. Vänder sig bara om och med ryggen mot mig går hon vidare. Jag kollar efter henne, hon haltar inte. Det är inte så jäkla lätt att bara ändra på allting. Vad ska jag säga till Leif? Hördu, nu är det slut med det gamla livet. Du har kuvat mig länge nog, förminskat mig. Nu är det min tur. Ska jag säga så kanske? Och på jobbet då? Jag kan ju inte bara kliva in på kontoret imorgon och säga nu är det ni som ändrar ert beteende mot mig. Min roll i gruppen gör att jag mår dåligt. Min terapeut säger att min allmänna hälsa, psykiska välbefinnande och vitalitet är i farozonen.

Jag mår illa. Måste nästan kräkas. Hon har ju rätt, jag MÅSTE göra något. Det jag håller på med är ett utdraget långsamt självmord. Hur börjar man? Hur börjar JAG? Utrustningen för att börja klättra upp för berget, har jag den? Nej, jag vänder om. Jag går tillbaka till terapeuten. Hon får ge mig första enkla redskapet.

Jag hör röster på långt håll. Det är terapeuten och en mansröst.

– Jag lämnar dig! Nu!

– Ja, packa bara dina saker och försvinn!

Jag vänder på stället och går tyst tillbaka ner för trapporna, ut på gatan. En svag men ändock tydlig och skön spirande tillförsikt sprider sig i kroppen.