Är det här allt? Ska jag inte få uppleva mer i livet? Jag har för all del fött tre barn, två flickor och en pojke. För varje gång blev det mer plågsamt för min kropp. Samtidigt så obeskrivligt omvälvande härligt med mina barns inträde i mitt liv. En revolutionerande förändring i min existens.
När minstingen kom, pojken, insjuknade jag i en allvarlig ledsjukdom, pelvospondylit. Det tog flera år, jag kämpade och blev periodvis mycket bättre. Just nu är det fint. Reumatismen kommer alltid att finnas i mina leder, den ligger där precis under ytan, surrar och vill bryta igenom.
Omgivningen är kompakt mörk. Det enda jag ser av naturen är höga spretiga grantoppar som avtecknar sig mot det blåsvarta himlavalvet. Jag vänder blicken mot himlen. Inga orange fjärran ljus från städer i horisonten eller närliggande lampor stör sikten. Ett ofattbart vackert panorama breder ut sig ovanför mig, så storslaget att jag hissnar.
Jag betraktar blixtrande klart lysande stjärnor. Därbakom de närmast placerade stärnorna ser jag enorma skyar av mjölkvita stjärnhopar. De känns så nära, jag lyfter armen för att ta på en glittrande himlakropp, känner en stark innerlig, intim beröring. Så jag längtar! Längtar efter att få färdas, rakt in, in i ett storslaget oändligt kosmos. Där hör jag hemma. I universum.
Ler inom mig och utom mig och ser en väldigt härlig och fridfull plats som du har förmånen att befinna dig på :-)
SvaraRaderaKänns hoppfull mitt i viss invaderande svärta. Älskar också att sitta i mörkret och titta på stjärnorna då tillfälle ges.
Sista stycket är mkt vackert och går att tolka på olika sätt - både positiv längtan och en mörkt svart.
SvaraRaderaSåååå vackert. Tack för insikten i ditt liv.
SvaraRaderaJag har också lyckan att befinna mig där stadens ljus aldrig når. Stjärnor blickar ned över svarta ängar och det enda som skiner på nätterna annars är månen.
Å så vackert o denna ro o tystnad o storslagenhet som finns på de platserna. hon har försonat sig med sin sjukdom o sitt liv o ser bakom liksom!
SvaraRaderaOj du fångar verkligen något! Tycker om hur de två första och de två sista styckena står i kontrast till varandra men ändå ger en så stark helhet!
SvaraRaderaJa du fångar något.
SvaraRaderajag tycker kanske du skulle bundit ihop styckena lite. Från stycke ett till två.
Tycker verkligen om det drömmande i de två sista styckena jättebra.
Gillade absolut sista stycket mest. Det är något med stjärnhimlen en mörk natt. Haft många sådana liggandes på däck vaggandes ute på haven.
SvaraRaderaKände lite som Disco, avståndet mellan stycke två och tre blev stort. Rytmen stördes.
För att man skriver i jag-form innebär det inte alltid att det är taget rakt från ens liv...