Det var han som frågade

Vi hade stämt träff efter jobbet. Egentligen var det Martin som ville. Han hade ringt och frågat:

– Lisa, vi kan väl ses på Evas Paley efter jobbet? Ta en kvällsfika.

– Ja visst, kul.

Det var försommar. Eftersom jag var tidig, flanerade jag sakta längs Kungsportsavenyn och njöt av de ljumma vindarna som strök längs mina kinder. Rakt framför mig, några hundra meter längre bort, såg jag att Poseidon som vanligt, flankerad av respektingivande stiliga byggnader, höll ett fast tag om sin sprattlande fisk. Det enormt stora Stadsmuseet med sina höga kolonner och breda trappor liknade en kommunistdiktators överdimensionerade härskarboning.

Martin sitter nog ute eftersom det är så skönt väder, tänkte jag. Jag såg honom på långt håll. Han reste sig snabbt upp och tittade åt mitt håll. Någon ställde sig upp tillsammans med honom. Vem var det? Jo, det var ju Ingela.

Ingela hade jag träffat för första gången i lördags. Hon fyllde femtio år och hade bjudit Martin och mig. Martin och Ingela var arbetskamrater. Under kvällen hade många tal hållits. Ingela slog lätt i vinglaset, harklade sig och berättade om var och en av gästerna, hur det hängde ihop, vem som kände vem och varför.

– Martin är en så fin jobbarkompis, så omedelbar, naturlig och rolig att prata med, hade hon sagt.

Sen hade Martin ställt sig upp:

– Ingela och jag gillade varandra genast. Vi kan stå vid kaffeautomaten och diskutera hur länge som helst, vi tycker om samma saker.

Ilande kårar körde genom hjärtat, det gjorde så ont. Jag ville bara gå därifrån. Men han hade redan sett mig.