Tant Ebba var fullständigt orädd. Hon gick på som en iller, utan att röra en min. Medan vi andra höll andan. Men det var inte så konstigt, hon hade aldrig drabbats av pappas svarta temperament. Det hade vi andra. Ofta. Hon visste inte, hade inte en aning om hur stark ansträngningen var för pappa att orka hålla tillbaka, att han fick svälja instinkten att ryta till. Det var ju ändå farfars fästmö. En viss hänsyn fick tas, men pappa sträckte sig inte hur långt som helst. Han fick väl säga ifrån? Och han föredrog tant Ebba många gånger före farfars förra, tant Dagmar. Hon som virkade så många tutti fruttifärgade innetofflor åt familjen att vi hade svårt att hålla oss för skratt när hon räckte över nästa par.
Tant Ebba trodde att pappa var perfekt. Det var han. Pappa hade gjort en briljant arbetskarriär, segat sig upp till absoluta toppen. Han hade skaffat sig en idealisk familj, en vacker hustru och tre friska barn. Populär bland arbetarna i fabriken var han dessutom.
- Titta, där kommer överingenjören, han är den enda från kontoret som vågar sig ner till oss på verkstadsgolvet, sa de.
Men pappa var inte helt perfekt. Men det visste bara vi.
I familjer döljer sig hemligheter som skulle få många att häpna.
SvaraRaderaPrecis i familjens lugna vrå.
SvaraRaderaInnanför stängda dörrar.
Nu ska jag inte tala för Tant Ebba, men är det inte väldigt ofta vi egentligen vet att det inte är perfekt? Men det är ju så mycket jobbigare att handskas med det operfekta så vi låtsas och intalar oss själva att det är nog ändå perfekt.
SvaraRaderaVilken klok text som berör och man kan känna igen sig i.
SvaraRaderaMycket stor igenkänningsfaktor. Om man skrapar på ytan kommer ofta små svarta märken fram
SvaraRaderaAlla människor har en svart sida. Det är förvånansvärt hur vissa lyckas dölja det för ett utvalt fåtal...
SvaraRaderaBra, hoppas det kommer en saftig fortsättning!
SvaraRaderaBakom fasaden....som i alla hem!
SvaraRaderafasadredigeringar förväntas av mig mörkare tankar lär det lockas fram
SvaraRadera