Det surrar

Det surrar alltid i mitt huvud. Av ofärdiga tankar som slåss och bråkar om att få tränga igenom det kompakta bruset. Få komma fram i dagsljuset och bli fullständiga.

Jag kanske ger intryck av att mina tankar oftast är existentiella, intellektuella och djupsinniga. Ärligt talat skulle jag nog vilja svara jakande på det, men så är det inte alls.

Ibland blir jag ilsken på alla negativa, deprimerande tankar som har så mycket lättare att armbåga sig fram än glada och livsbejakande reflexioner. Jag försöker slå undan, vägrar, strejkar. Men det hjälper inte.

Imorse till exempel, slog mig tankarna hårt mot pannbenet: Varför är det så många som tittar snett på mig? Ser jag konstig ut på något sätt, eller? Beter jag mig underligt?

Som hon på kursen igår kväll, som inte svarade på en rakt ställd fråga från mig. Hon bara drog upp läpparna i ett skevt leende, tittade på mig under lugg och vände sig bort mot kurskompisen bredvid. Varför grubblar jag på det? Istället borde jag fokusera på de kurskamrater som jag tydligt känner tycker om mig.

Eller varför Ester alltid häver ur sig kommandon till mig på jobbet. Hon är inte chef över mig. Jag borde kunna säga emot:

- Varför skulle jag göra det? Du bossar inte mig.

Men jag förblir tyst. Jag grubblar istället.

Fast ibland kommer jag på mig själv med att muntert vissla. Jag ler för mig själv, när jag planerar fredagskvällen. Strosar runt bland butikens hyllor och delikatesser. Vilket vin har vi hemma i vinstället? Vad kan tänkas passa till det?

När jag kommer till lantstället. Långt inne i skogen, en glänta öppnar sig och där ligger det falufärgsröda huset med vita knutar och punschveranda. Det finns ingen chans för negativa tankar att pressa sig igenom då. Hjärnan vibrerar av sköna känslor. Jag ryser av välbehag.