Det här var verkligen inget vardagsproblem för oss. En man som gick omkring i tunnelbanan och stack en skruvmejsel i kvinnors kroppar. Bara kvinnor. I New Yorks Subway. På hotellrummet på Manhattans 47:e gata blängde vi på TV:ns nyhetsutsändning. Varje dag, hela dagen, kablade kanalen ut aktualiteter, enbart om Manhattan. En svart man. Så synd. Hade på något förunderligt sätt upplevts mindre frustrerande om det hade varit en vit man.
Istället var vi nu pressade att känna oss så där vedervärdigt rasistiska, när vi spatserade ner för tunnelbanans långa, dåligt upplysta gråslitna trapp. Våra ögon studsade, hoppade från den ena till den andra som passerade oss. Jag spände alla muskler i kroppen, som för att göra det svårare för mejseln att tränga in.
Vi spanade efter en svart man med en snickares verktyg i handen. Jäkla gubbe, sa vi, som tvingande oss att titta osäkert på alla mörka män. Vi såg honom aldrig.
Usch! Ärligt talat skulle jag nog inte gå ut alls. Vad hemskt det skulle vara att misstänka alla svarta män
SvaraRaderaDet är hemskt att sådant händer i vår värld, att människor bli så galna. Men ibland undrar jag om det blir bättre av att vi andra, utan skruvmejsel, får höra allt om det...
SvaraRaderaNär jag var där 95 tror jag det var. Då var det någon som knuffade ut folk från perrongen.
SvaraRaderaalla stod klistrad mot väggen.
Konstiga människor over there
Skitbra! Särskilt stycket som börjar " I stället var vi nu..."
SvaraRadera