Det var fullständigt omöjligt att sova. Lisa vände och vred sig i oändlighetens tomma mörker. På nätterna var framtiden något stort svart som hotade att sluka henne levande. Dagarna kunde hon ta sig igenom. Lisa var en fena på att klippa av tankarna. Ibland glömde hon bort hela skiten, kände sig som vanligt och till och med skrattade spontant.
Men tiden klev henne på hälarna. Hon snubblade. Nu kunde hon inte vänta längre, måste berätta. Det värsta av allt var ovissheten. Vilken reaktion skulle hon få? Ilska? Avsmak? Förståelse? Medkänsla? Det här ska vi ordna tillsammans, du och jag.
Han höll på att fylla vatten i kaffebryggaren. Lisa ställde sig i dörren in till köket.
Pappa, jag är med barn, sa hon enkelt och såg rakt in i hans kortklippta nacke. Hans rygg knyckte till, nästan omärkligt.
Kunde du inte ha hållit ihop benen, frågade han utan att vända sig om mot henne.
Kunde du inte ha hållit ihop benen, frågade han utan att vända sig om mot henne.
SvaraRaderaIskallt. ger mig en större bild av fadern (plus andra texter som jag o-vetenskapligt länkar i mitt huvud till denna text.)
Bra berättat.
En text som gör mig nyfiken från början - vad har hon gjort, mot vem? Och sen förstås vad det är för sorts relation pappan och dotern har egentligen...
SvaraRaderaBra!
Det känns som om det där var den värsta tänkbara reaktion...
SvaraRaderaTycker jättemycket om "tiden klev henne på hälarna" och du skildrar hennes vånda på ett jättebra sätt!
Usch, vilken hemsk reaktion från pappan!
SvaraRaderaFint skildrat.
imstämmer med spiskroken.
SvaraRaderaKan bara hålla med.
SvaraRaderaJa, håller med ovanstående. Mycket snyggt berättat om något tragiskt. Trovärdigt, dessutom.
SvaraRadera