Det är något fel på mig. Jag tål inte ljud. Eller oljud. För mig är det ingen skillnad. Det kan lika gärna vara vackra toner som skär sår i mitt inre, som höga skratt från några människor som har fest tvärs över gården. Eller ett förlamande skrän från ett tjuvlarm som gått igång.
Precis så känns det. Förlamande. Jag kryper ihop, drar samman ben och armar, gungar från sida till sida, jämrar mig svagt. Vill skrika högt, men jag gör inte det. Har inte modet. Vem vet vad som händer om jag inte klarar av mitt eget skri?
Tänk om jag förvandlas till ett tunt vitt stoft som sakta stiger uppåt, en kontrast mot den lysande blå himlen. Som aska skingras jag för vinden.
Gillar
SvaraRaderaGillar också. Fast jag tror du (vem det nu är) behöver skrika.
SvaraRaderaDet kan kännas så ibland.
SvaraRaderaGillar
SvaraRaderaTyckte om din text. Ibland är man extra ljudkänslig och behöver låta öronen vila.
SvaraRaderaJa, tänk om man bara försvann. Man kan aldrig veta säkert, jag hade nog skrikit en vacker dag för att stilla min nyfikenhet.
SvaraRaderadet här va bra men skrik tror denna man kvinna skulle behöva det
SvaraRadera