Frukosten som inte blev

Jag tar en sked Fjällyoghurt med smultronsmak från den djupa guldkantade porslinstallriken. Sätter skeden till munnen, öppnar munnen. Omöjligt att svälja. Illamåendet slungar sig uppåt halsen, fortplantar sig upp i öronen, rinner runt nacken.

Frukosten är oinskränkt mitt favoritmål. Lunch kan vara gott, middag ofta, men frukosten. Frukosten. Första målet på dagen är för mig en perenn. Samma längtan kommer tillbaka... och tillbaka i en oavbruten räcka av soluppgångar i mitt liv. Den behöver aldrig planteras på nytt, aldrig återuppväckas för att jag glömt.

Jag befinner mig i en evinnerlig väntan efter den ljuvligt mjuka runda smaken av yoghurt med müslin utökad med nötter, mandlar,russin och rårörd hallonsylt.

Men inte idag. En vass bild sticker i mina ögon. Den är mörk, kryper tätt inpå mig. Jag höjer handen framför mig för att stoppa synen, göra den omöjlig att se. Jag vill inte.

Idag ska pappa begravas. Jag orkar inte. Hur ska jag klara av att se alla synande undrande ögon som kommer att vräkas över mig. Jag hukar.

Det blir ingen frukost idag. Bara en stor kopp hett starkt kaffe. Kaffet får min hjärna att vibrera.