Han var så söt, min bror. Jag och min äldre syster slogs om att få släpa omkring på honom. Vi slängde honom över axeln och sen tog vi en massa foton där man kan se Carls kropp hängande slappt och med huvudet vilande på våra skuldror. På alla korten ler han tandlöst. Av oss systrar syns bara våra blonda nackar och krumma ryggar.
- Nu är det min tur!, ropade Anna och försökte slita Carl ur min famn.
- Nej! Jag vill hålla honom en stund till. Mamma! Säg till Anna!
Vi kallade honom Carl den förste av Solriket och vi sjöng "Kalle, du är min ögonsten, Kalle du har så fina ben" så det skallade i vår lilla lägenhet på Blekingsborgsgatan i Malmö. Mamma skrattade och höll för öronen.
Carl traskade struttande mellan Anna och mig hela vägen till bio Cosmopol. Vi höll hårt i hans späda händer och ibland tog vi sats och lät honom svänga högt upp i luften. Han såg upp på oss med glittrande ögon, det var spännande. Carls första biofilm. Vi skulle se "Oh vilket party" med Peter Sellers. Skratten ekade i salongen, utom vid ett litet tillfälle när tystnaden var total. Just då, ur biomörkret, fångade vi upp ett pärlande rullande skratt. Det var Carl.
Anna och jag funderade länge. Vi grubblade på vad som var så roligt med den filmsekvensen. Vi förstod aldrig.
Vilken härligt skildrad barndomsglimt!
SvaraRaderaJag känner igen de där barnaskratten som plötsligt kommer när ingen förväntar sig det. Ljuvligt!
Barn är från en annan planet. Önskar man kunde hälsa på där ibland.
SvaraRaderaler mysig text, tack för en härlig läsning.
SvaraRaderaMysigt var bara förordet. De ger oss sann glädje våra små mirakel.
SvaraRaderaTack för förslaget att läsa den för Ester.
SvaraRaderaDet kom några intressanta frågor. Hon tyckte om den roligt. Hon ville ha en fortsättning så då måste det funderas.
Åå underbart med sådana där skratt, blir glad av att läsa...fin text!
SvaraRaderaUnderbar berättelse! Hoppas faktiskt den var "sann" :) (Du behöver inte svara på det ;))
SvaraRadera