Sopa under mattan

Han öppnar dörren och kliver med bestämda steg in i butiken. Bjällran i matt mässing, som någon hängt så att den nuddar dörren så fort den slås upp, ekar högt. Ljudet skär i hans öron. Idag är han särskilt känsligt för gälla klanger. Det är inte ofta Erik besöker Metzgers Herrekipering, men idag måste han. En lång smal man i trettioårsåldern, klädd i mörk kostym, närmar sig. Det är Persson. Mats Persson junior. Han har blont hår med lång lugg som han gärna slänger tillbaka över pannan. Erik känner till Persson. Han är ende sonen till den ende brandsoldaten i byn, Mats Persson senior. Han blev inte brandman själv. Nej, han blev bara expedit, butiksbiträde. Här i samhället känner alla, alla. Ingen undgår syningen i de täta eller lättgenomträngliga sömmarna.

- God dag Strömhed, säger Mats junior och bugar sig lite lätt, jag vet varför du har kommit hit.

- Du... vet redan?

- Ja, jag beklagar sorgen. Det gick fort på slutet?

- Ja, säger Erik och ser sig omkring bland alla herrkläder, det är inget att prata om. Det var väntat. Jag vill prova en svart kostym. Det är allt. Har ni vita slipsar?

- Ja visst, absolut, svarar Mats junior. Kom med, säger han och gör en svepande gest inåt butiken, här borta hänger våra mörka kostymer. Vill Strömhed ha svart eller kanske går det bra med en mörkgrå?

Bara sopa under mattan, tänker Mats junior. Inte prata, inte visa sig sårbar. Att hålla fasaden synbart ren är viktigast.