Renrakad

Varje gång han pressade ner den tunga grå hanteln och sen tillbaka, hörde hon honom stöna högt. Det lät lite för privat, tyckte hon, som om han njöt opassande mycket. Vad var det som stånkandes pressades ur ut hans mun? Hon tyckte det lät som "bi... hägs".

Från sin plats på andra sidan gymmet började hon studera honom. Det här var ett proffs, konstaterade hon. Han var ljusbrun i huden. Inte av naturen. Solbrännan var blank. Svetten rann lätt nerför bröstet utan att tas upp av hindrande hårstrån. Han hade inte ett hårstrå på kroppen. Helt renrakad, även på huvudet. Han utstrålade harmoni, även i kvidandet. "Bi... hägs, bi... hägs". Han hanterade hantlarna med perfekt kroppskontroll. Lusten att gå fram och känna över hans oljigt muskulösa kropp, dra med handen över hjässan, vällde fram genom hennes hjärna. Det enda raka var att, utan att tänka, spatsera fram till honom. Vågade hon?

Det gjorde hon. Nu, sex månader senare, stod hon och studerade honom uppe på scenen. Det blev inte alls som hon trodde. Hans hud var bara len några timmar efter rakningen, sen började stickiga hårstrån anas och dessutom... hans intressen var plågsamt begränsade. Det gick inte att prata med honom om något annat än muskler, aminosyror och viktkontroll med Quick Diet Complete. Hon suckade och önskade att han skulle komma sist i tävlingen. Så elak hade hon blivit.

Vilket lustigt sammanträffande, tänkte hon, att hon någon månad efter hon första gången hade hört honom säga "bi... hägs" i gymmet, hade fått veta att det fanns ett sådant ord. En förkortning. På kursen i förändringsarbete på arbetsplatsen: BHAGs: big hairy audacious goals (stora håriga dristiga mål).

Fast det tänkte hon inte berätta för honom. Det var ingen idé. Säkert en tillfällighet att hans löjliga stånkanden i gymmet liknade den förkortningen. För honom var det bara ett vanligt simpelt stön.