På våren tänker hon ofta på döden. Låter kanske konstigt för dig. Det är ju då allt föds på nytt, tänker du. Skott skjuter i höjden, spirande knoppar fyrar av sina kronblad, färsk grönska blir så intensiv, att du får kisa. Det är på våren vi alla lever, tycker du.
Det är just det som gör henne så rädd. Livrädd. Ångesten skär genom kroppen. Hon vet att hennes tid är ändlig. Vet att det finns ett slut. En vacker vårdag kommer hon inte att födas på nytt, utan för alltid vara ett med oändligheten. Återgå till att vara ett minimalt stoft.
Våren. Den omvälvande upplevelsen, den intensiva tiden. Förstår du inte att det omöjligt för henne klara sig utan den? Tanken är otänkbar, den att inte finnas.
Hon grubblar, men ser ingen räddning. Inget sätt att slippa närma sig evigheten. Tycker du att hon har besynnerliga tankar? En dag kommer hon att vara död, säger du, det är ofrånkomligt, vara utan tankar, liv, utan känslor. Lev nu istället, ropar du, fundera inte så mycket. Bara lev.
Hon kan inte. Gräver ner sig istället. Är det här hennes sista vår?
å så bra skrivet har träffat så många som dör på våren sorg som faller över dem. din text var vacker....
SvaraRaderaTänk om livet efter detta alltid är en ständig vår?
SvaraRaderaMan kan inte oroa sig över sånt man inte vet något om. Bättre då att engagera sig i relationer till sina levande vänner och familj.
Våga lev.
Vem är hon? Ung, gammal eller bara rädd och ångestriden. En vacker text.
SvaraRaderaJag har hört talas om det här förut. Själv ser jag något bra i alla årstider. Men, men...jag är ju född optimist
SvaraRaderaSugs in i texten från första meningen som är så stark! Jättefint och sorgligt!
SvaraRaderaHelt logiskt och ganska träffande. Våren som en ganska obarmhärtig årstid.
SvaraRaderaJa, det går att fundera så mycket att livet hamnar på undantag. Bra text, välformulerad.
SvaraRadera