Talet (forts på gårdagens "Raden av människor")

Jag undvek att titta på Barbro. Såg ner i knäet, kände att jag kramade om handväskan så hårt att händerna blev hala av svett. Jag sneglade snett åt sidan. Dammkorn virvlade omkring i ljuset från ett av de höga fönstren. Går vi omkring i allt detta damm hela tiden? Ingen rörde sig. Alla satt absolut stilla. Inga och Arne stirrade med oseende ögon rakt ut i luften och paret Svensson såg ut att ha hamnat i dvala. Vem trodde hon att hon var? Komma och påstå att Erik älskade henne. Stackars Emma och Hedvig. Mitt i all sorg efter make och far ska hon komma och mopsa upp sig. Det fanns inga ord för fräckheten att hålla ett sådant tal. Makade mig en bit på stolen, den var hård och började bli obekväm. I samma ögonblick såg jag att Barbro var tillbaka på sin plats. Där satt hon, med böjt huvud. Jag la märke till att hennes nackhår skakade.

Orgeltoner fyllde luften i kapellet. Psalm 172.

"De ska minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De ska glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv."

Barbro:

Hon hade stuckit kniven i honom när han sov. Efter tjugofem års äktenskapligt helvete gick det inte att hålla tillbaka. Hon hade bestämt sig. Det var inte så svårt som hon befarat. Det är klart, hon fick ta i, hugga ordentligt. Han vaknade aldrig. Nu var hon fri. Sen ringde hon polisen.

Efter tre år var hon tillbaka. Stod i kyrkporten. Ingen sa något. Ingen pratade till henne eller med henne. Alla undvek henne omsorgsfullt, men den tjocka luften mellan henne och de andra medlemmarna var mäktigt tjock av indignation. Han hade ju varit den så omtyckte och sympatiske körledaren.

Hon tänkte på hur det kändes. Att bara en enda människa kom fram till henne och tog hennes hand i sin. Erik.