Tunneln under vägen

Rut fingrade på sitt halsband. Det var ett litet guldkors med små röda rubiner och med en lång kedja i guld. Förutom halsbandet ägde hon inte mycket mer än de kläder hon hade på sig. Bara en kam, en börs med några få mynt och en bibel med svarta pärmar låg i ryggsäcken hon hade hängt över högra axeln. Bibeln läste Rut i varje dag. Hon hade redan läst den en gång från pärm till pärm. Fascinerat hade hon läst Gamla testamentet. Kunde det verkligen vara sant det som stod där? Att man kunde bli flera hundra år gammal? Att världen skapades på sju dagar? Eller att Adam och Eva var det första människorna? "Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever", läste hon. Rut hade bestämt sig för att läsa den en gång till, eftersom det var så mycket hon inte förstod.

Halskedjan hade hon fått av en äldre man som var präst. Under två veckor hade hon bott hos honom i hans krypin bakom altaret i kyrkan i den lilla byn. Han var snäll och rörde henne aldrig. Där hade hon bestämt sig. Hon skulle gå dit. Rut förberedde sig mentalt för den långa resan till fots. Under tiden hjälpte hon mannen med hans sysslor, veckans göromål. Var hans påkläderska när krångliga kaftaner skulle på. Nu var hon beredd att börja färden. Pilgrimsresan hon hade framför sig var lång.

Rut gick genom ett hett ökenlandskap. Klättrade upp och ner för höga sanddyner.I flera dagar. En dag kom hon till en by med vitmålade hus med små gluggar som ljusinsläpp. Där stannade Rut och drack vatten från brunnen som låg mitt på torget. Det var svalt och smakade friskt. Hon övernattade hos en svartklädd äldre kvinna med en huvudduk över det vita håret. Kvinnan sålde örtkryddor på marknadsplatsen. Egna blandningar som skulle hålla dig frisk, sa hon.

Morgonen efter närmade hon sig gångtunneln som gick under huvudvägen in till byn. På andra sidan tunneln fanns vallfartsvägen som ledde mot hennes slutpunkt. Den lyste med sitt mörker, bländade henne. Osäkerheten fladdrade i hennes kropp, men hon måste gå. Med bestämda steg klev hon in. Efter några kliv rakt in i det svarta hörde hon ett högt kasande ljud. I nästa stund var de över henne. Det gick fort, hon hann aldrig göra motstånd. Såg mörka siluetter springa iväg åt det håll hon kommit. Hon reste sig med möda upp. Tårar rann nerför kinderna. Hon måste ut.

Ryggsäcken hängde inte längre på axeln. Halsbandet? Rut drog med handen över halsen. Tomt. Hon kände sig blottad, skändad. De få ting som betydde något för henne var borta. För alltid. Skulle hon vända om? Gå tillbaka.