Vägen till jobbet (skrivpuff 10 sept. - om att försvinna)

Hon vaknar. Måste upp, ont i nacken. Går inte att få upp huvudet ur kudden. Sätter bägge händerna runt bakhuvudet som stöd. Drar sig sakta upp. I hjärnan dunkar det diffust, ändå ytterst påtagligt. Mörk. Känner sig mörk i sinnet. Fasar för att bege sig till jobbet. Hon trivs med jobbet. Det är inte det, utan det är VÄGEN TILL arbetet som är problemet. Hon bävar, hukar varenda dag. Vill inte gå hemifrån. Vill inte stänga dörren, låsa och börja promenaden till kontoret.

Ingen morgon är den andra lik. Antingen hoppar han fram, ställer sig precis framför hennes fötter när hon rundar ett gathörn. Står han och spanar där bakom? Varför märker hon aldrig det? Eller så kommer han gående bakom henne. Hon bara anar honom, vågar inte vända sig om. Han sniker förbi så nära att hon inte kan komma undan. Hon måste dra upp hans unkna lukt i näsborrarna. På torget som hon korsar strax innan framkomsten, står en uppsättning stora blomsterkrukor placerade. Ut från skogen av blommor kom han en dag utflygande och landade en halvmeter från henne. Han måste ha stått gömd bland dagliljor, dahlior och vallmor. Finns aldrig någon tid att reagera innan han försvinner. Han är som uppslukad. Hon lyfter blicken mot himlen och drar in den friska luften.

Ska hon skaffa cykel? Men vore inte det detsamma som att kapitulera? Låta honom vinna? Vad är det som säger att det hjälper förresten? Nu bestämmer hon sig. Idag ska hon vara beredd. Sträcker på ryggen, känner sig bättre av bara tanken. Hon ska skrika åt honom för full hals: Vad vill du?! Sluta terrorisera mig! Annars!

Den dagen ser hon inte ens dammet från honom. Och aldrig mer.