Kvittra

Jag vadade runt i det höga gräset på baksidan av huset. Det glittrade till i kroppen när jag hörde koltrasten kvittra. Fåglar var förmodligen en lycklig art. Eller hade de precis som vi upp- och nedgångar i humör och sinnesstämning? Alla är vi antagligen mer lika än vi går omkring och tror. Jag la mig ner på rygg och stirrade rakt in i den blå himlen. In i evigheten. Här ville jag ligga länge. 

En bild kom för mig. Jag låg fastbunden på en bår. Jag kunde inte röra varken armar eller ben. Mitt medvetande om omgivningen kom och gick. Båren vajade fram och tillbaka, som om jag befann mig högt upp i luften. Ett ansikte ovanför mig. Bruna ögon. Allvarlig min som förändrades till ett litet smil. Han öppnade munnen och jag såg läpparna röra sig, men jag hörde inget.