Styra

”Jag har tappat minnet.”

Fyra ögon stirrade på mig. Sen höga skratt. Garven dånade i huvudet. Jag ville hålla för öronen.

”Försök inte. Du skojar”, sa Stickan och nu var det hans tur att peka finger mot mig. ”Vi går inte på den lätte, som göteborgarna sa.”

”Berätta”, sa Iréne och pressade samman läpparna som om hon fick hålla igen för att inte brista ut i nytt ljudligt gnägg.

”Inte mycket att berätta”, mumlade jag.

”Vi vill bara hjälpa dig. Kanske det klarnar om du tänker efter”, fortsatte Iréne och la en hand på min arm. Nu hade flinet lagt sig och hon såg allvarlig ut. ”Vill du ha en kopp kaffe till först?”

Jag nickade.

”Jag hämtar”, sa hon och reste sig upp. ”Den här gången blir det dubbla espresso. Bra för hjärnan med starkt kaffe. Du ska se att det bara plingar till däruppe och allt står kristallklart.”

Jag fick en känsla av att Iréne och Stickan styrde hela situationen. Det var jag som åkte på en blåsning, inte de. Jag ville protestera, men jag orkade inte. Jag betraktade Iréne när hon kryssade mellan borden och gick in på caféet. Stickan var tyst. Han stjälpte i sig det sista av kaffet.

”Helsicke, jag hatar kallt kaffe”, sa han och smällde muggen i bordet.

”Nu så”, sa Iréne och delade ut tre vita porslinskoppar på fat.  Jag glodde på den ilsket röda loggan som tryckts på koppen, illy läste jag.”Stjälp i dig Fanny.”

Det trögflytande svarta i koppen gjorde mig illamående.

”Drick då”, sa Stickan. ”Vi väntar.”