Caféet

”Jag blev bara så överraskad”, sa jag och hörde hur jag flämtade fram orden. ”Det var så länge sen”, fortsatte jag och bytte ställning och la tyngden på höger fot.

”Inte klokt vad tiden går”, sa kvinnan som stod framför mig.

Hon plirade med ögonen. Jag kunde inte veta om det var solen som fick henne att kisa eller något annat.

”Så många minnen”, fortsatte hon och vred huvudet långsamt och betraktade omgivningen.

”Mm.”

I mitt huvud var det kaos. Tankar flög som täta myggsvärmar. Jag fick inte ordning på någonting.

”Hur har du haft det?” frågade jag utan eftertanke.

Hon hade blicken riktad mot caféet intill. Vid ett av borden på uteserveringen satt det en man och drack ur en stor vit mugg. Han hade en dagstidning uppslagen framför sig på bordet. Mannen hade problem med att vinden ville byta sida åt honom. Ideligen drämde han till tidningssidan med handflatan.

”Haft det? Hur menar du? Det vet du ju”, sa kvinnan samtidigt som hon hastigt vred huvudet tillbaka i min riktning.

Hon stirrade på mig. Jag ville bara vända mig om och gå därifrån.

”Kom”, sa hon. ”Vi tar en kaffe”, fortsatte hon och pekade med huvudet mot fiket. ”Vill du sitta ute?”

Jag visste inte vad jag ville. Bort. Bort därifrån. Eller ta reda på mer.