Blå

Det var en liten skola och efter några snabba bläddringar i katalogerna hittade jag min klass. Jag stirrade på mig själv. Jag hade en knallblå tröja på mig. En med vita ränder på tvären på ärmarna. Jag kom ihåg hur det kändes att ha den på sig. Mjuk och följsam. Tanken fick sköna rysningar att fortplanta sig genom kroppen. Med ens hörde jag mammas röst:

”Fanny lilla. Nu bara måste du ta av dig tröjan så att jag får tvätta den”, sa hon med betoning på måste och höll fram en ful smutsbrun kofta. ”Du får ta den här ett tag.”

Jag undrade vart den blå tröjan tog vägen. Den som på något sätt gett mig trygghet i tillvaron. Hade mamma slängt den till slut? 

Jag sökte efter Iréne och Stickan. Först letade jag bland fotona radvis från vänster till höger, sen uppifrån och ner spaltvis. Ingen som påminde om varken Iréne eller Stickan. Kunde de verkligen ha förändrats så mycket att det inte gick att se minsta likhet? Dessutom ingen med samma förnamn. Stickan var naturligtvis ett smeknamn. Men borde han inte ha hetat Stig? Fanns ingen sådan. Trots det oförklarliga i det drog jag en lättnadens suck. De var inte mina vänner. Min aning var helt rätt. De var ute i andra ärenden. Men vilka?