Grannen

Anna drog några kraftiga tag med borsten genom det brunlockiga axellånga håret. Klädseln fick duga, svarta jeans och vit bomullsskjorta. Hon gick ut i hallen, öppnade dörren och ställde sig på trappan, tog en djupt andetag. Det var början av april och råkallt. Njutningsfullt andades hon in de isiga vindilarna, njöt av kylan som letade sig in i hennes kropp. Axlarna skälvde till i en stark rysning. Lasse var sen. Så jäkla irriterande ofta han dröjde. Hon fick alltid vänta på honom. Hon bestämde sig för gå dit utan honom.

Ytterdörren hos grannen var upplåst. Hon struntade i att ringa på klockan. I hallen studerade hon skorna som snyggt och prydligt stod i en rät rad och några jackor som hängde på trägalgar. Långt ifrån det kaos som ofta härjade hemma i hennes egen hall. Ett par bruna herrskor såg bekanta ut. Hon sniffade. En doft av inkokt lax och kokt potatis låg i luften. Och limesås. Hon kände sig med ens väldigt hungrig. Höga röster inifrån huset letade sig in i hallen.

I öppningen in till matsalen blev hon stående. Sällskapet satt runt matsalsbordet. Sorlet upphörde abrupt och ansikten med röda kinder betraktade henne. På deras huvuden satt blanka strutformade hattar med isatta påskfjädrar som fladdrade nervöst. Just det, det var ju påskafton. Så fick hon syn på honom. Han såg löjligt barnslig ut i hatten med rött band knutet till en rosett under hakan. Trots den mentala kallduschen som sköljde över henne, höll hon på att brista ut i ett fnitter. Det var Lasse.