Anna och Elsa

"Du har säkert rätt", sa Anna stillsamt fast hennes inre var i uppror.

Hennes kinder blossade och avslöjade antagligen att hon tagit allvarligare på anklagelsen än hennes lågmälda röst antydde. Det Elsa sa hade alltid den effekten på Anna. Hon tappade tankeförmågan, skämdes fast det inte fanns något att skämmas för, ville krypa under bordet och sätta sig där och gråta ögonen ur sig. Med ens och utan att tänka efter drog hon tillbaka stolen och reste sig upp.

"Jag går nu. Ha ett bra liv."