Mannen

Mannen i mitt liv. Finns det en sådan man? En enda? Den här mannen kom gående på andra sidan gatan. Trots att det var både bilar och cyklister som emellanåt skymde sikten, såg jag honom utan problem. Hans gångstil fick mig att tänka på en fotbollsspelare. Ena benet var mer hjulbent än det andra. Eftersom han mer släntrade än gick med bestämda steg, fick jag en känsla av att han inte hade bråttom. Möjligtvis var han tidig till ett möte och inte ville komma före utsatt tid. Jag vet inte vad som flög i mig, jag vände på klacken och började skugga honom. Han höll ryggen rak och huvudet en aning höjt. Som om han ville se över allas huvuden. Eftersom han inte visade någon tendens att kolla bakom sig, kunde jag i lugn och ro betrakta honom. Framme vid Kungsparken svängde han in på promenadstråket. Jag efter.  Kanhända blev jag efterhand våghalsig och kom för nära. Plötsligt hejdade han sig, ställde sig rakt upp och ner och vred på kroppen. Jag snubblade till för att undvika att krocka med honom. Han höjde ögonbrynen.

"Ville du något?"

"Förlåt. Inte meningen", sa jag och hörde hur jag stakade mig på orden.

"Du har följt efter mig en bra stund", sa han, satte händerna i midjan och tyngden på ena benet.

"Jag vet", sa jag och kinderna hettade.

"Klart du vet. Men varför?" sa han och tittade stint på mig ett par sekunder. Så såg jag hur hans ansiktsuttryck ändrades. Vecken i pannan slätades ut.

"Vi sätter oss här och pratar", fortsatte han och pekade på en parksoffa.

Alldeles intill varandra. Axel mot axel. Ett lugn kom över mig och jag kunde berätta, utan att känna mig enfaldig. Han såg på mig, höjde ena handen och smekte mig över kinden.