"Det är inget att diskutera! Du gör som jag säger!"
Så röt pappa med förvridna läppar och genomträngande blick. Jag
sa aldrig emot och mamma var tyst. Som tonåring var jag håglös och utan ambitioner.
Jag var fullständigt misslyckad. Men så ... sakta, sakta vaknade jag till liv. Efter
många år stillnade min själ och självtvivlet ersattes av egenmakt och
försoning. Det var överraskande till och med för mig själv att jag förlät honom.
Jag orkade helt enkelt inte grubbla mer. Orkade inte hata.
Det bästa man kan göra men inte alla som kan.
SvaraRaderaEn styrka att kunna göra så!
SvaraRaderaJa, släpp hatet för att få frid själv. Sant/ kram ❤
SvaraRaderaFör sin egen skull måste man gå vidare, om det går.
SvaraRaderaTack alla för respons!
Kloka ord!
SvaraRadera