ETT MÖTE i höstfärger

Det hände ungefär i övergången mellan september och oktober. Jag vet inte exakt när. Det jag kan erinra mig var att jag stod och väntade under en lönn vars gula löv sakta singlade ner framför mig och utan ett ljud la sig vid mina fötter. Duggregnet hade fått mig att gå några steg bort från porten för att få skydd av trädet. Envisa tankar gjorde att jag hade svårt att koncentrera mig. Runt, runt i mitt huvud kretsade tankar på hur jag skulle formulera mig. Ett tag hade jag bestämt mig för att uttryckligen kasta fram att han var omoralisk. Genast förkastade jag idén. Orden fick mig att få ont i magen. Istället bestämde jag mig för att fråga hur det var att ständigt vara på jakt. Om det var förenat med oro och stress. Låta honom känna hela pressen av att komma med en trovärdig förevändning. Jag frös med ens och önskade att jag haft en filt att svepa om kroppen. I det ögonblicket flög porten upp och han klev ut. Han bar på en flyttlåda.

"Karin?" sa han.

"Kommer du med hem?" sa jag.