Ibland

En liten, liten scen jag skrev nu som kanske kommer med i mitt manus:

En gång drömde han att han vaknade en morgon och upptäckte att celldörren stod öppen. Medan han oupphörligt stirrade på den reste han sig sakta upp. Han kände sig som en sengångare eller en dansare som rörde sig i ultrarapid. Rädslan satt som berget i axlarna och gjorde hans rörelser stela. Han var säker på att om han rörde sig för snabbt skulle öppningen slås igen, mitt framför näsan på honom. Äntligen tog han sista klivet. Han vred på kroppen och såg cellen utifrån. Han var fri! Hjärtat skenade, slog vilda oregelbundna slag. Han måste ut!