Humör

Pappas oberäkneliga humör under hennes barndom hade paradoxalt nog gjort henne till en egocentriker. En överlevnadsstrategi som så här långt efteråt kunde te sig obegriplig. Resultatet blev att hon som vuxen vältrade runt, runt i egna misslyckanden och i hatet mot pappa. Vid de tillfällen som bjöds, ältade hon egna känslor och kränkningar, utan stopp. Länge var hon omedveten om sitt beteende. När det gick upp för henne knockade det henne helt. Det dåliga samvetet slog till som ett hårt slag i mellangärdet. Hon ville be alla, som kommit i hennes väg, om ursäkt. Det var förstås inte möjligt. Istället lovade hon sig själv att börja lyssna på andra. Ibland kunde hon numera tänka på pappa utan att döma. Kunde till och med förlåta honom. Inte helt, men en bit på väg till någon slags sympati var hon.