Ut på gatan

Bilen stod på andra sidan gatan. Då och då såg hon ut genom fönstret. Varje gång samma sak. En man låg med huvudet över ratten. Helt stilla. Sov han? Men han rörde sig inte alls. Hade han fått hjärtinfarkt? Var han allvarligt sjuk? Var han död? Till sist var hon tvungen. Hon halvsprang ner för trapporna, ut genom porten och ut på gatan. När hon närmade sig bilen saktade hon ner. Kikade in. Han halvlåg fortfarande. Helt orörlig. Vågade hon knacka på rutan? Hon såg sig omkring. En äldre man med silvervitt hår kom sakta gående på trottoaren. Hon gick fram till honom.

"Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig?"

Han nickade.

"Om jag kan."

Hon förklarade. Tillsammans gick de fram till bilen. Lite lätt knackade hon på rutan. Först ingenting. I nästa ögonblick lyfte mannen huvudet en minimal bit. Ögonen var öppna. Ansiktet pekade rakt ner. Sekunden efter låg huvudet på ratten igen.

"Han sover nog bara", sa den äldre mannen. "Han är nog trött."

"Jag håller kollen en stund till", sa hon. "Jag bor däruppe", fortsatte hon och pekade. "Tack för hjälpen."

Fyra timmar senare såg hon mannen lyfta huvudet, gäspa stort, tända en cigarett och ratta ut bilen på gatan.