Mats

Ibland kan hon känna att hon vill ta kontakt med sin gamla mobbare. Det är hög tid. Tiden har gått och nu är det mer än femtio år sen det hände. Hon inser att hon kommer att dö tillsammans med det obearbetade traumat om hon inte gör slag i saken. Nu.

I ett anfall av iver letar hon på nätet. Och faktiskt, hon hittar en av klasskamraterna. Fast han kan inte hjälpa henne. Han kommer inte ihåg Mats och har inte kontakt med någon annan från klassen. Trots att hon under åren har mött många trevliga Mats avskyr hon namnet. Hon har byggt upp ett hat som sitter i kroppen som ett sår som hon pillar på och därför aldrig läker. Ibland kan hon inte låta bli. Hon tar fram det gamla klasskortet och stirrar på honom. Stirrar länge. Hon tycker att han ser dum ut. Ful och blekfet. Han kanske inte lever längre.

Hon ser framför sig hur hon står och väntar utanför hans hus. Hur hon stirrar ut honom när han äntligen kliver ut. Hur hon går fram till honom. Han ser förvånad ut. Sen hinner han inte mer innan hon ger honom en rungande örfil.