Fenomen

Det var tydligt att han såg på sig själv som den mest snillrika, att han var en fena på att analysera fenomen och på att förstå det sociala spelet . Alla andra tyckte naturligtvis som han. Något annat sätt att se på världen fanns inte. År efter år fick han hålla på. Alla hade fokus på hans ständigt talande mun, lyssnade, nickade och höll med. Ingen protesterade. Ingen ställde sig upp och lämnade bordet.

En dag klarnade bilden för mig. Jag insåg hur skev hans världsbild var och förstod att han var asocial. Han var en farlig man. För allas skull borde han utplånas. Försvinna från jordens yta. Helst skjutas upp och hamna i omloppsbana. För evigt tvingad att pendla runt, runt planeten och vara piskad att se oss andra gå omkring här nere på jorden. Han skulle höra hur vi sa:

"Undrar vart han tog vägen, den där? Vad var det han hette?"

"Jag har glömt, faktiskt."

"Så himla skönt att slippa höra hans gnälliga, doserande röst", sa jag och lyfte blicken mot himlen.

Något oidentifierbart flygande objekt drog som en pil över himlen.

"Kom", sa jag. "Vi går och tar var sitt glas champagne på vinbaren. Jag fick med ens lust att fira."