Farfar och jag

      -          Farfar?

Med sina små späda fingrar tog hon ett tag om ena benet på farfars blå slitna snickarbyxor. Lisa var förtjust i farfars arbetsbyxor. Det fanns så många roliga fickor överallt som hon kunde utforska. Hon kunde hitta alla möjliga saker. En gång fann hon en liten röd ask i en smal lång ficka, som satt på utsidan av byxorna, vid farfars ena lår. När Lisa skakade den skramlade det inuti. Det gick inte att låta bli, hon tittade upp på farfar. Nej, han hade inte märkt något. Hon lirkade upp locket. Det var lakritsgodis.

-          Ja, Lisa?

-          Farfar, ska vi ta en promenad ut på åkrarna du och jag?

-          Ja, det gör vi Lisa.

Lisa visste att farfar, som var bonde, ofta gick ut på sina ägor och inspekterade. Han tog ett lätt tag om några strån med havre eller vete, granskade nära och noggrant om säden var frisk och växte bra.

-          Jag tar gärna med Lisa på mina exkursioner, hade hon hört att farfar sa till mamma, hon går så stadigt och bra och är en fin vandringkompanjon. Jag tror att hon kan gå hur långt som helst.

Lisa förstod inte var exkursion betydde, men det gjorde inget. Det räckte att hon visste att farfar tyckte att de gick så bra tillsammans.

-          Ja visst, sa mamma, gå ni, men Lisa du får se till att farfar och du ser er för innan ni går över landsvägen. Du får skydda din farfar från bilarna. De kommer så snabbt. Hur är det nu man gör, Lisa?

-          Jag håller farfar i handen. Sen tittar jag först åt vänster, sen åt höger, sen en gång till, fort, åt vänster innan vi går.

-          Bra Lisa.