Angelo

Jag reste mig upp och sträckte ut mina stela lemmar. Efter fyra timmars sträckskrivning fick det räcka. Jag slängde på mig ett par slitna blåjeans och en top, slet till mig några sedlar och gick ut. Baren på hörnet var mitt stamställe. De sena eftermiddagar som inte slutade med ett besök där var lätträknade. Mannen som stod bakom disken hette Angelo och han ägde baren. Under åren hade vi sakta men säkert lärt känna varandra. Nu för tiden frågade han aldrig vad jag ville ha. När han fick syn på mig slog han, utan ett ord eller en antydan till leende, upp en dubbel bourbon utan is i selterglaset. Sen drog han iväg det över disken. Hittills hade jag alltid fångat det.  

Det var tio år sen han kom. Men en stor ryggsäck uppslängd över ena axeln gick han med långa steg längs huvudgatan. En främling i staden. Den är så pass liten att här känner alla igen alla. En lång man med uppåtkammat svart hår, lite för långt i nacken. Genom jackans tyg kunde man ana rejäla bicepsmuskler. Han blev uttittad med besked, men det verkade han inte lägga märke till. Eller annars brydde han sig inte om det. Långt senare berättade han för mig varför han kom just till vår lilla håla. Att han föddes på stadens sjukhus och hade bott i samma hus som jag nu bodde tills han var sex år. Till och med i samma lägenhet. Nu var han tillbaka. Av en anledning.

Jag närmade mig. Det hade börjat skymma. Den tända skylten med texten Angelos bar i rödskrift stack i ögonen. Det var först i samma stund som jag näst intill snubblade rakt in i bilen som jag såg den. Slarvigt parkerad stod den svarta Audin snett över trottoaren, alldeles vid ingången. Bildörrarna var öppna.