Det är min bestämda övertygelse att det är mitt öde att
aldrig få lyckas. På riktigt. Då och då når jag tillfällig framgång. De dagarna
promenerar jag gatan fram, ryggen som en fura vars raka stam söker himlen och
med ett fladdrande lättsamt leende på läpparna. Tankarna är ljusa och hjärnan
vibrerar av lysande vågor. Så saktar jag in, stannar. Leendet försvinner långsamt.
Hur vågar jag gå omkring och vara lycklig? Förr än jag anar kommer haveriet att
smälla till mig i ansiktet. Jag får aldrig koppla av. Fallet blir för högt. Jag
måste alltid vara beredd. Beredd på det värsta.
Ja, så känns det med jämna mellanrum...
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderaÅh, tror att allt för många människor känner så. Bra skrivet! Gillar dessa ord mycket "ryggen som en fura vars raka stam söker himlen"
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderaBra att fladdra med läpparna när man kan.
SvaraRaderaDet där lättsamma leendet, det är svårare än man tror.
SvaraRaderaOj, känner igen mej.. men till slut känns det som universum bestämt sig för att det är nog...i alla fall så jag hinner vila lite ;-)
SvaraRaderaJag tycker du lyckas varje gång :)
SvaraRaderaJag tänker mina steg