Vi
av David Nicholls, femte meningen på sidan 177: Jag såg alltihop från fönstret.
Jag
såg alltihop från fönstret. Han jagade henne genom lägenheten. Mitt emot mitt hem,
i hyreshuset på andra sidan Godhemsgatan. Jag kunde se rakt in i deras våning.
På kvällarna var alltid den abnormt stora platteven på. Den upptog större delen
av en vägg och flimrade av bländande skakigt ljus. Jag hade också lagt märke
till att taklampan ständigt var tänd, dag som kväll. Skärmen var vit och såg ut
som om någon hade virat en virkad duk löst runt en glödlampa. Kanske en duk som
en mormor eller farmor tillverkat för länge sen. Det blänkte till av en kniv i
hans ena hand. Plötsligt rusade hon ut på balkongen. Nu såg jag att det enda
hon hade på sig var ett par röda trosor. Jag ropade till när jag fick syn på
att hon klättrade upp på balkongräcket. Hon rätade försiktigt på kroppen och
sträckte ut ena armen för att nå grannens balkong. Balkongdörren var stängd och
det var alldeles mörkt i lägenheten. Mannen som jag visste bodde där var
antagligen inte hemma. I samma ögonblick som hon hade ena foten kvar på sin
egen balkong och den andra på grannens räcke, kom han flåsande ut med kniven
höjd i stickläge. Sekunden efter var hon över. Hon dråsade ner på
balkonggolvet. Jag rusade bort och hämtade mobiltelefonen. Polisen. Måste ringa
polisen. De hämtade honom en stund senare, medan kvinnan satt kvar på grannens
balkong. En vecka senare mötte jag honom på stan.
Slutet! Inte helt osannolikt är jag rädd.
SvaraRaderaSå bra skrivet!
SvaraRaderaSpännande
SvaraRaderaHuuu! Läskigt! Jättebra skrivit! Du fångade mig.
SvaraRaderaBra. Slutet läskigast.
SvaraRaderaBra beskrivet, jag såg hela scenariet framför mig. Äckligt att möta honom...
SvaraRadera