Balkongen

Vi av David Nicholls, femte meningen på sidan 177: Jag såg alltihop från fönstret.

 Jag såg alltihop från fönstret. Han jagade henne genom lägenheten. Mitt emot mitt hem, i hyreshuset på andra sidan Godhemsgatan. Jag kunde se rakt in i deras våning. På kvällarna var alltid den abnormt stora platteven på. Den upptog större delen av en vägg och flimrade av bländande skakigt ljus. Jag hade också lagt märke till att taklampan ständigt var tänd, dag som kväll. Skärmen var vit och såg ut som om någon hade virat en virkad duk löst runt en glödlampa. Kanske en duk som en mormor eller farmor tillverkat för länge sen. Det blänkte till av en kniv i hans ena hand. Plötsligt rusade hon ut på balkongen. Nu såg jag att det enda hon hade på sig var ett par röda trosor. Jag ropade till när jag fick syn på att hon klättrade upp på balkongräcket. Hon rätade försiktigt på kroppen och sträckte ut ena armen för att nå grannens balkong. Balkongdörren var stängd och det var alldeles mörkt i lägenheten. Mannen som jag visste bodde där var antagligen inte hemma. I samma ögonblick som hon hade ena foten kvar på sin egen balkong och den andra på grannens räcke, kom han flåsande ut med kniven höjd i stickläge. Sekunden efter var hon över. Hon dråsade ner på balkonggolvet. Jag rusade bort och hämtade mobiltelefonen. Polisen. Måste ringa polisen. De hämtade honom en stund senare, medan kvinnan satt kvar på grannens balkong. En vecka senare mötte jag honom på stan.