Maktlös

Hon låg alldeles stilla och det var svårt att avgöra om hon faktiskt sov. I smyg betraktade jag de skarpa linjerna runt munnen och den höga pannan med jacket över högra ögonbrynet. Jag tyckte att hon såg sträng ut. En lössläppt hårslinga lyfte lätt från hennes haka varje gång hon andades ut. När jag hörde Hasses steg i trappan fick jag panik. 

 I nästa ögonblick stod han i rummet. Tanken på han måste ha tagit trapporna tre stycken åt gången, blixtrade genom hjärnan. Jag tog ett hårt tag om sängstolpen med bägge händerna, som för att hålla mig fast i en vinande stormvind.

"Upp ur sängen!", väste han. "Försvinn ut härifrån", fortsatte han med en egendomligt kraxig röst och visade med ett pekfinger. "Du väcker henne."

"Nej, det är det du som gör".

Rösten, den så välkända rösten, fick oss bägge att i den stunden samtidigt vrida våra huvuden mot henne. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Hasse såg det. Hans ögon såg på mig med ett mörkt blänk som fick mig att stelna mitt i en rysning. Han tog ett steg närmre mig.

"Låt henne vara."

Hon lyfte överkroppen så pass mycket att hon orkade hålla tyngden med armbågarna och såg på Hasse med ögon som helt hade tappat sin gnista och färg.

"Jag har ju sagt till henne så många gånger att hon inte får störa dig", sade han och ställde sig bredbent och sänkte hakan mot bröstet.

"Nu var det faktiskt så att det var du som störde."

Min blick hade fastnat i hennes ansikte. Spåret från knivens egg lyste klarare än vanligt, alldeles ovanför det ofärgade ögonbrynet. Jag fick en förnimmelse av att jag kunde se rakt igenom hennes transparenta ögon, in i hjärnan. Hennes bleka insjunkna kinder gjorde att hon såg gammal ut. Med en flämtning sjönk hon tillbaka ner i sängen, lade huvudet på kudden och stirrade upp i taket.

"Vi får tala om det här senare, du och jag", sade han med ögonen vilande på mig.

Det sved i bröstet. Jag visste vad det betydde. Han tog ytterligare ett steg åt mitt håll.