Ormtjusaren

Leif, året är 1973 i Casablanca, Marocko:

Han stannade och åt en lätt lunch på ett café fullt med tedrickande män. Han lyckades till och med få syn på en ormtjusare. En stund stod han kvar och betraktade ormens konster. En orm i fångenskap. Vad tyckte han om det? Han var övertygad om att alla fångar hatade sina kidnappare. Djur som människor.

Han kom att tänka på resan han gjorde tillsammans med Karin. När de under några dagar uppehöll sig i Barcelona och fick för sig att de skulle gå på tjurfäktning. Chocken det blev. Speciellt för Karin, som inte klarade att se tjurarna lida. Tårar sköljde oavbrutet över hennes kinder. Hon orkade inte se sargade tjurar rusa omkring med blödande sår från långa pilar instuckna överallt i nacken. Som tur var hade hon en keps hon kunde gömma sig under. Publiken runt dem bligade på henne så det räckte ändå. Inte för att han skämdes å hennes vägnar, men det var säkert inte populärt att komma dit och så uppenbart, helt utan att säga något, öppet kritisera deras kulturella traditioner. Till råga på allt var matadoren en urusel sådan. Han misslyckades flera gånger att träffa rätt med svärdet, vilket fick till följd att den för tjuren i det läget befriande döden, drog ut på tiden, fasansfullt och onödigt länge. Publiken buade  högt och slängde diverse ting ner på den sandade runda planen. När tjuren äntligen låg orörlig kedjades den fast vid en släpvagn och flyttades bort till grinden där tjurarna sprang ut. Blodiga spår bildades vartefter tjuren drogs iväg. I samma veva fick han syn på att Karin ställt sig upp och utan att säga något, höll på att tränga sig förbi en massa spanjorer som irriterat tvingades flytta sig åt sidan.

Han bestämde sig för att inte ge ormtjusaren några mynt, utan gick stället vidare över torget.