"I sin tur" som jag har ändrat till "respektive"

"Där är du ju", sa Etta och drog ett bloss på pipan hon höll i och räckte den sen till Brian. "Brian är här."

"Jag ser det."

"Han ska bo här."

Leif la märke till att de bägge synade honom, säkerligen för att se eventuella reaktioner på det Etta sagt.

"Bo här?"

"Han får ta soffan", sa hon och klappade soffans kuddar med bägge händerna.

"Det blir trångt, men det är förstås du som bestämmer. Det är din lägenhet."

"Just det."

Bägge lutade sig bakåt och stirrade upp i taket. Respektive Etta sen Brian log bleka introverta leenden. Men det var väl drogen som var källan till det inåtvända smilet och de avskärmade ögonen. Man blev asocial och uppehöll sig i egna världar. Det låg en tydlig stämning i rummet, en atmosfär av tillbakadragenhet. Leif var numera inte önskvärd i sällskapet. Det kunde verkligen skifta snabbt i Ettas värld. Han var så in i helvete trött på att svänga med i hennes känslolägen, som en jävla klockpendel. Fram och tillbaka och aldrig vara säker på någonting. Inom sig skakade han av frustration. Leif funderade på om han skulle nämna sina planer på att resa vidare. Om de skulle lyssna. Han bestämde sig för att inte göra det i nuläget. Det var bättre att avvakta och se vad som hände. Bida sin tid och vänta på deras nästa drag. Han skulle inte ge henne den fördelen att upplysa henne. Att ha ett trumfkort på hand var mycket bättre.