De missnöjda

Hur han än gjorde så var hon missnöjd. Skulle alltid syna hans arbete, som om hon var hans tillsynsman, eller lärare som skulle avgöra om betyget blev godkänt eller inte. Janne påminde sig den gången i träslöjden i sexan. Precis samma upplevelse av att vara mindre vetande. Klassen hade fått till uppgift att snida varsin fågel i trä. Den skulle hans mamma få, tänkte han och sätta i vardagsrumsfönstret. Den skulle han sen stolt lägga märke till varje gång han närmade sig hemmet och klev uppför trappan. Hur länge han hållit på att slipa på pippin visste han inte, när han såg att magister Bredheck närmade sig. Utan att ta hänsyn till att Janne stod och höll den i handen, drog läraren träbiten helt sonika från honom. Janne gned handflatan med andra handen, det sved och strimmor av rött började framträda. Som om han vore extremt närsynt böjde Bredheck huvudet så nära att han snuddade vid den med ögonen och drog sen med fingrarna över träet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

– Du, den här får du jobba mycket mer på, sa han till slut, den är långt ifrån färdig. Rättare sagt, du får vara varsam, ha större känsla i fingrarna, innan du inte förstör den helt och hållet.

Precis så sa hon också.

– Du Janne, du måste vara mer varsam, vara noggrannare när du städar. Se här, sa hon och drog med fingrarna över kanten på skåpet och visade tydligt med en skev grimas hur missnöjd hon var, här är ju jättemycket damm kvar.