Men Elin.

– Det är ganska bra, men om du istället målade två svarta streck här, sa han och tog penseln ur hennes hand och satte dit två strimmor mitt i ansiktet på det nästan färdiga porträttet. Då blir det mycket mer intressant, fortsatte han, häpnadsväckande mycket mer levande. Ibland behövs det inte så mycket.

Elin drog upp axlarna och sänkte huvudet. Med sina penseldrag hade han förstört alltihop. Nu var det inte hennes målning längre. Inte någons måleri alls, inte hans heller.

– Det måste väl även du se, annars vet jag inte, sa han med släpande röstläge.

I ögonvrån såg hon att han böjde sig ner mot henne. Med tumme och pekfinger tog han ett tag om hennes haka och tvingade henne att vrida upp ansiktet och titta rakt in i hans bruna ögon. De var inte alls varma längre. Oåtkomliga som ogästvänliga vassa klippor. Hon gjorde en släng med huvudet. Hur hade hon kunnat tycka att han var sensuell? Han släppte greppet. Under några sekunder betraktade hon hans knälånga smutsiga, en gång för länge sen vita, målarrock. Den hade oregelbundna fläckar i olika storlekar och i allsköns färger och han bar den helt och hållet uppknäppt. Alla knappar var borta. Orkade han inte sy i nya, tänkte hon, eller var det något slags snobberi som hon inte förstod sig på? Ungefär som vissa läkare som hon sett med flaxande vita uppknäppta rockar komma flängande nerför sjukhuskorridorer.  Hon reste sig upp. Han tittade på henne. En aning smilande. Hon fick lust att låta sina fingrar dra ihop hans läppar. Pressa bort flinet, så att munnen såg ut som ett russin.

– Du kan dra, sa hon och gick mot dörren.

– Men Elin, ska du inte ta tavlan med dig? Den är ju din, hörde hon honom ropa innan hon med en tydlig smäll stängde dörren efter sig.