Ett språk

Hans otroliga ögon påminde henne om en kossas. Hon hade alltid älskat kor. Tyckt att deras bruna ögon var uttrycksfulla. Som att låta sig omslutas av mjukt sammetsaktigt vatten. En mörk, blank sjö att sjunka ner i. Inte för ett ögonblick trodde hon att de var dumma. Hon hade lagt märke till att de hade ett gemensamt språk. När ledarkon ville att flocken skulle förflytta sig till en annan plats i hagen, gav kon ifrån sig ett helt annat läte än när hon ville göra dem uppmärksamma på att nu var ladugårdskarln på gång med sin ettriga piska i högsta hugg.

Kossorna hade ofta gett henne tröst när hon var ledsen. Hon kunde erinra sig många gånger när hon sprungit bort till ängen och slagit armarna om Stjärnas hals. Tryggheten i den varma och lena pälsen var ljuvlig.

Det gick inte att flytta blicken från hans. Vad skulle hon säga? Att hans ögon påminde om en kos?

– Dina ögon, sa hon.

– Nej, det är dina ögon, sa han och sträckte sig fram över bordet.

Han la sin ena handflata över hennes handrygg och tryckte lätt. Motsatser, fortsatte han, motsatser som dras till varandra. Mina bruna mot dina blå.