Mina vänner

De var mina vänner. För mig var det fullkomligt normalt. Jag höll av dem. Väldigt mycket. Jag såg inte på dem som vilda otämjda djur. Vi hade ömsesidig respekt för varandras olika liv och de visade med sina stora bruna ögon att de tyckte om mig. Omtanke fanns i deras blickar. Ranchen låg mitt på savannen. Inte mitt på egentligen, utan i den sydöstra änden, närmast stan, omgiven av några få knotiga höga baobabträd och med milsvid utsikt. Det av ålder väderbitna huset var uppfört med längsgående träpaneler, gråmålat och med en lång veranda som löpte utmed hela framsidan. Där satt jag under ljumma kvällar i en jämrande korgstol, läste och drack en kopp te. Baksidan, där matsalen låg, hade tre stora fönster som vette ut mot gården. De stod praktiskt taget alltid helt öppna.

En dag fick jag besök. Några gamla skolkamrater från förr. Vi umgicks mycket under skoltiden, men det var många år sen nu. Vi kände inte varandra längre. De skulle åka på safari i närheten, skrev de på e-mail och ville ta en sväng förbi mig. Om jag var hemma.

Fönstren den dagen var som vanligt öppna och de tunna vita bomullsgardinerna svängde dröjande i den varma vinden.  Lunch time. Vi satt vid det långa matsalsbordet, jag i högsätet på ena kortsidan. Jag hade gjort i ordning afrikansk potatissallad kryddad med ingefära, koriander och spiskummin och hade grillat lamm att äta till. Jag reagerade inte, jag var så van. Men de andra, på en och samma gång hoppade alla fyra upp från sina stolar under unisont hojtande. Jean och Brigitte hade stuckit in sina långa halsar så långt att deras långsmala eleganta huvuden befann sig rakt ovanför matsalsbordet. Med grace tog de några salladsblad var från uppläggningsfatet. Tuggade och tuggade. Långsamt utan att stöta till kristallkronan som hängde i taket, svängde de sen sina nosar åt mitt håll.

– Hej på er mina sötnosar, sa jag och strök mina fingrar över den ena giraffens nos.