Den röda dunken

Erik och Nina var ovanliga på det viset att de inte levde som vi andra, vi vanliga medelsvenssons. De hade valt bort kids, sa att de inte ville sätta barn till den här orättvisa världen. De hade ingen Volvo, ingen villa och ingen vovve. Bägge var journalister och hade båda två fått jobb som utrikeskorrar. Sällan befann de sig på samma plats. Någon gång ibland kunde det tillfälligtvis slumpa sig, att de träffades på något hotell någonstans i världen. Nina förklarade att i och för sig var det inte konstigt, eftersom alla journalister som befann sig i och kring krigshärdar oftast höll till på samma hotell. Hon erinrade sig allra första gången de träffades, på ett hotell i Mombasa. Sekunderna före hade hon lämnat incheckningsdisken, krängt på sig sin enormt stora svarta ryggsäck, där alla hennes tillhörigheter låg och var på väg uppför trappan. Hissen vågade ingen ta, när hon hörde en mansröst ropa på svenska.
– Hallå, vänta!
Med sitt tunga bagage kvar på ryggen vände hon sig tungt och omständigt om och fick syn på en man, med det ljusa håret klippt i en polkafrisyr, stående på första trappsteget. Hon la märke till att han bar på en röd rostflammig bensindunk. Hon avskydde sådan klippning, det var töntigt och såg mesigt svenskt ut.
– Jag känner igen dig, ropade han och pekade på henne med dunken, du är väl den där Nina som jobbar på SVT?

På den vägen var det.