"Det var ju så länge
sen", sa Anna. "Många år sen."
Jag lutade mig fram över bordet.
"Har väl ingen som helst
betydelse", sa jag och märkte att jag spottade tunna stänk av saliv i riktning hennes håll. Jag hann se en minimal ryckning i Annas ansikte.
"Men du måste gå vidare i
livet. För din egen skull."
Hon lutade sig bakåt mot
ryggstödet och la armarna i kors.
"Det där är bara klyschor,"
sa jag och la också armarna i kors. "Du fattar ingenting! Det funkar inte
så."
"Klyscha eller inte. Så är
det. Det är bara att tugga i sig."
"Herre gud!"
Vi stirrade på varandra under en
kort stund. Anna öppnade munnen.
"Förlåt. Lyssna inte på
mig. Jag är nog en dålig terapeut."
"Du är antagligen det",
sa jag och raseriet som nyss näst intill knockat mig med sin styrka bleknade och försvann.
Starkt, och igenkännbart! Det kändes skönt att "jag" blev så arg, och sen att Anna kunde ta udden av det, härligt att raseriet försvann sen <3
SvaraRaderaTypisk konversation där man pratar förbi varandra.
SvaraRaderaHåller hetlt med det Kalle Bys säger/ kram
SvaraRaderaDet samtalet kommer nog inte att leda någon vart...
SvaraRaderaIbland fattar någon ingenting.
SvaraRaderaJa antar att vi alla har varit med om liknande dialoger. Tack!
SvaraRadera